Om boken: år / "Det är bra, Herre, att alla har sitt eget språk, sitt eget tysta, invaggade prat. Och stenen har det, och trädet och det där grässtrået som oförskräckt svajar över klippan, ovanför vågornas vita krullar. Till och med dammet, som stiger upp som ett gyllene moln på lekplatsen, nära stenportstolparna, talar knappt hörbart med heta, taggiga läppar. Du behöver bara lyssna och förstå. Om du lägger ditt känsliga öra på stenen nära badhuset - en så tjock sten, svart med grå ådror ... - och stryker den längs de hundra år gamla rynkorna, kommer den genast att spinna, hosta damm från djupa sprickor - de stör sömnen, här är publiken, vid Gud!..»